Otrygghet.

Det var längesen jag kände mej så missplacerad som nu. Jag hör inte hemma någonstans. Oavsett vart jag är, känner jag lika starkt att jag vill Hem. Hem till det trygga. Där jag hör hemma på riktigt. Men.. Vart är det? Jag har faktiskt ingenaning. Inte ens min säng, där det alltid känts tryggt, känns bra längre. Jag kan ju inte ens känna mej trygg i Sömnen längre. Inte så länge jag går på morfin. Jag är rädd. Och vilsen.