lessen att jag varit Off, ni få som läser. men ni vet förmodligen varför också. jag har inte överhuvudtaget ens vågat Vidröra tanken på vad som hänt. jag har bara senaste veckan flytt från känslorna hela tiden. jag tänker inte gå in på något nu heller, för jag har ingen lust att komma till jobbet som ett nervvrak. Det är min ständiga ursäkt. Jag vill inte braka ihop. För jag inbillar mej att det är Inte Okej att sitta hemma en kväll och hulka sönder lungorna. det är Inte Okej att bryta ihop så pass att man inte klarar av att ta ett nytt andetag på ett tag. Fast jag Vet, efter alla mina upplevelser, att det är Precis vad jag borde göra. Djupdyka in i det, hulka lungorna ur mej och pånytt fundera över om man kan kräkas ur sej allt vad kroppen innehåller. Man behöver det. Men justnu är det bara Inte Okej. Så jag går här, iskall som en gråsten. och precis lika hård. Och Flyr så fort minnena kryper sej fram. Vare sej det är dom Vackra, eller dom minnen som inte är fullt lika vackra. Jag Klarar dom inte.
En dag ska jag sätta mej och skriva nerdet. Jag ska Gråta ur mej hela historien.
Historien om hur en sådan Underbar Varelse kom att betyda Mer än själva livet. För jag har aldrig någonsin kännt så. För det var precis det, att hon betyder Mer än mitt eget liv. Vilket jag bevisat, på det allra Smärtsammaste vis. För Mej. Jag har aldrig någonsin kunnat tänka mej att en människa skulle kunna släppa greppet om en varelse man Älskat så fruktansvärt mycket, på bekostnad av sitt eget liv. En bit av mitt hjärta försvann med Henne.
Jag Älskar dej Mest i hela världen,
hoppas din värld är vackrare än min.
Vila i Finaste Frid, min älskade Mafalda Rodney
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar